”Stött – det må vara”

Detta är i mitt tycke en fantastisk formulering – lyft lite ur sitt sammanhang – men ändå.

På ett saffranspaket trädde detta fram häromdagen och fångade min uppmärksamhet.

”Stött”. Det uttrycker vi använder vi inte så ofta längre. Elle inte jag i alla fall. Det var inte igår jag kände mig stött. Eller sa att jag blev stött. Nu för tiden är vi ju mest kränkta och förolämpade. Vi har liksom krämat på lite med uttrycken. Lagt skarpare tyngd bakom och gjort det hela allvarligare.

Men att bli stött är ju mer lagom besvärligt. Och med tillägget – ”det må vara” – blir det nästan befriande och lite komiskt.

För tänk om vi kunde bli lite stötta ibland, känna oss lite besvärade och smågriniga över något som ramlar på oss. Men sedan också kunna landa i att ”det må vara”. Vifta lite med handen och svansen och skita i det en smula.

Jag fikar inte efter att vi ska tillämpa konflikträdsla, gömma våra känslor eller bli blasé på oförrätter. Inte alls. Jag är ju ett stort fan av att både bejaka känslor och dessutom värna om både vår integritet och gränsdragning.

Men – i sammanhanget att vi råkar ut för situationer och människor nästan dagligen, som faktiskt kan servera oss något som väcker otrevnad och jobbigt – då – i det sammanhanget – kan det kanske lätta upp för oss själva att definiera oss som stötta. Och sedan kanske tänka – ok – ”det må vara”.  

I formuleringen ”det må vara” ligger det enligt mitt sätt att tänka en idé om att vi måste sålla vad som är värt vår energi, våra negativa känslor och vårt engagemang. Vad som ska få ta plats och ta sig in i den zon där vi och endast vi äger rum. Och därmed – är det värt att ens gå igång på det här? Eller ska jag låta det passera kvickt? För att jag kan? Och för att den sortens mentala strategi och synsätt i just den aktuella situationen kanske fungerar bättre?

Jag har sedan länge tänk på människor i kategorierna Kardborre, Beige och Teflon. Jag håller på med ett evigt bokprojekt om saken dessutom. Oklart om det någonsin blir färdigt. Men skit samma. Tillbaka till Kardborre, Beige och Teflon. Detta är min egenskapade, mycket förenklade modell, över oss människor när det kommer till hur vi förhåller oss till vår omgivning och allt vad det innebär.

Låt mig utveckla; Kardborrar är alla dessa individer som inte riktigt kan värja sig mot det som kommer i dess väg och närhet. Det mesta tar fäste och påverkar, i mer eller mindre utsträckning. Kardborrar har svårt att ruska av sig. Även om de vill. Men deras känsloliv, empati och uppmärksamhet låter dem inte komma undan något. Så de blir ganska fullbelagda stundtals. Jag är en kardborre. Jag omger mig också med ganska många kardborrar. Vi som bär. Processar. Grubblar och påverkas över tid. Ältar stundom. Inte det bästa sättet förmodligen. Men ett sätt.

Individen Beige är av annat slag. Lite mer neutral eller ljum i sin perception, sitt känsloliv och sitt uttryck. För en utomstående ter sig nästan inget pågå i Beige. Det är liksom jämnt och tyst. Utan direkta krusningar på ytan. Självklart finns också där ett inre liv och en inre aktivitet – vi människor är ju trots allt generellt utrustade med ett inre liv. Men den Beige förmedlar på ytan att allt är lugnt. Inte mycket berör eller händer. Beige kan verka lite förlamad och blyg på samma gång. Försiktig. Och det är Beige. Men – där inne finns ju givetvis saker som rör sig. Troligtvis blir det dock en lite mer försiktig process och mer stillsamma resonemang. Möjligtvis långsamt lagt på hög, grej efter grej, eftersom det sällan kommer till uttryck.

Individen Teflon är av annat slag. Ni vet – margarinet i teflonpannan. Det rinner omkring så lätt och ledigt. Glättigt och glatt. Provocerande enkelt faktiskt. Utan mankemang. Teflonindivider har motsvarande rörelse där på insidan. Som margarinet i stekpannan. De ler och glider. Inget verkar komma åt dem. Beröra dem. Livet är tippelitipptopp oavsett vad i princip.  Och för en Kardborre blir det oerhört fascinerande och stundtals utmanande. Tankar som ”Sluta le för f-n. Det här är allvarligt”… kan snudda Kardborren. Beige i sin tur blir mest stressad och förtrollad på samma gång. Så mycket liv. Sån glädje. Vill vara där. Vill känna det. Ja, jösses…

Teflonerna är ju så klart inte heller så sorglösa som ytan vill ge sken av. Men det krävs mycket för att det ska bränna fast i stekpannan så att säga. Ja, eller i känslolivet då. Teflonerna ger allt för att kunna glida lätt och leende. Slippa ta in. Slippa känna. Det gör dem till Kardborrens totala motsats kan man säga. Och stackars Beige tittar längtansfullt på lite från sidan.

Och med allt detta mitt hitte-på som bakgrund, vill jag nu styra in på det jag började med. Saffransreflektionen; ”Stött – det må vara”.

Jag inledde ju med att spekulera kring fördelen med ett sådant förhållningssätt då och då. Vad händer om vi drar oss mot stött och en svansviftning? Snarare än ve och förbannelse, världen och dess invånare är ond och jag har ansvar för att lösa allt. Kardborrereaktion.

Jo. Vi skulle ju kunna landa i en sorts kompromiss, där vi snarare känner efter lite med höjd blick och försöker förstå vad som kommit till oss.  Vi kan titta på det med klara ögon, primärt fria från känslomässig häftmassa. Bara för ett ögonblick. Välja att lite snabbt genomlysa för att gradera. Är det något som gör ont på riktigt? Är det rent av förjävligt det här som precis hände? Eller är det kanske en ganska liten grej egentligen?

 Och många eller några gånger i alla fall, landar vi kanske i att ”Ok. Det här var ju lite skit. Men inte så allvarlig skit ändå. Jag känner mig nog lite stött men det må så vara. Det är inte hela världen.”

Ett steg på vägen mot detta är dessutom att kunna koppla på förhållningssättet; alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Det vill säga; Få människor vill andra illa. Få människor är medvetet elaka. Men många människor är begränsade, verktygslösa, insiktslösa, egocentriska och rädda. De flesta gör så gott de kan. Även om det kan generera ett kasst resultat, sårade känslor och dåliga konsekvenser. Och det är nog så livet och relationer ser ut till och från.

Tack och lov har vi rätten och förmånen att själva välja vad för skräp och verktygslöshet vi vill ha i våra liv. Det är jätteok att konstatera att någons ”att göra sitt bästa” inte på långa vägar är tillräckligt. Vi får fatta den sortens beslut för oss själva.

Och med hela detta krylliga resonerande vill jag mena, att det är ju skönt att bara vara lite ”stött” ibland. Inte mer. Inte mindre. Och så får det vara så.

Min egen strategi som Kardborre är sedan ett tag tillbaka, att ifrågasätta mina egna reaktioner på situationer. Alltså – att inte fokusera så särskilt hårt på omgivningen eller ”den andre”. Utan på vad som händer i mig. För att på så sätt kunna se varför det påverkar mig, Kardborrar och tar fäste. Och förklaringen hittar jag alltid i mig själv. Det handlar så sällan om ”den andre” eller omgivningen. Det handlar om mig. Och jag sitter på möjligheten att välja förhållningssätt.

Där kommer så saffranspaketet in i bilden; ”Stött – det må vara”.

För att Livet är; Kardborre, Beige, Teflon. Med saffran.

En reaktion till “”Stött – det må vara”

  1. Ros-Marie Cato 8 april, 2022 — 07:56

    Så bra skrivet. Är en kardborre och känner igen mig så väl. Att alltid vilja hjälpa andra och känna in och förstå. Men att det ibland blir på bekostnad av mig själv. Har dock med åren kunnat tänka efter innan och inse att jag kan inte finnas för andra hela tiden utan måste fundera på hur det kommer påverka mig. Tack för dina kloka funderingar 🙏❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close