Det är vad det är

”Jag är inte modig. Jag har bara slutat kriga med mig själv…Jag tar ingen annans plats på jorden genom att vårda min.” Stina Wollter

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan. Och förmågan att inse skillnaden.” Sinnesrobönen i variant

Detta är vad det är.

Livet.

Att inte kriga mot mig själv utan istället vara rädd om min plats på jorden, för att på så sätt bli en ännu bättre människa. För mig själv och för min omgivning.

Jag har nästintill ältat ovanstående del av Stina Wollters citat med min omgivning denna sommar. Lyft fram det i en tidningsartikel jag var ämne för, satt delar av citatet som en biografitext på min fb-profil och skrivit ut hela citatet och satt upp vid mitt skrivbord på jobbet. Skickat det till någon på sms och läst det högt för någon annan. För att jag vill dela storheten i dessa ord. För att det gick rakt in i mitt hjärta och tog fäste. Det blev glasklart för mig vad som gäller.  

Sinnesrobönen i variant (min egen variant) ägnar jag också mycket tid åt. När jag vaknar på morgonen och innan jag somnar på kvällen. Sakta uttalar jag den för mig själv. Mening för mening. Tänker på vad jag säger och vad det betyder för just mig just nu.

Ur det växer en trygghet, acceptans och självkärlek fram som är befriande och helande. En försiktig förmåga att kunna se skillnad på vad jag faktiskt måste acceptera och vad jag kan förändra. Hur jag kan lägga min kraft på rätt saker. Det som ligger i mina händer och faktiskt vill förändras. Inte det som är någon annanstans och bortom mina händer. Där ska jag inte jobba på förändring.

Jag har överlag ägnat de senaste månaderna i mitt liv åt massiv reflektion, processande, inåtblickande, eftertanke, framåttanke och rannsakan. Jag har befunnit mig på en plats i mig själv och i mitt liv där det krävts. För att komma framåt. Uppåt.

Mitt förra blogginlägg utgick från budskapet på pantmaskinen; ”Botten först”. Då befann jag mig i smärtsam resa nedåt. Mot botten.

Sen slog jag i botten. Låg där nere en stund och tog in mörkret och djupet.  Stångades, brast, grät och irrade. Det gjorde så ont. En dramatisk radda ord kan tyckas – men det är sanningen. Jag var i tusen bitar inombords.

Sen – efter en tid på botten – fanns det bara en riktning kvar. Uppåt. För att hämta nytt syre och nytt ljus. Fånga nya perspektiv på vägen upp. Själslig syrebrist kan man nämligen inte vistas i alltför länge.   

I arbetet med mig själv denna sommar (det pågår fortfarande) har jag för första gången landat i någon sorts känsla av att saker är vad de är. Varken bättre eller sämre. Varken mer eller mindre. Utan bara just vad de är.

Jag har kunnat ta ett steg ifrån alltihop och tittat lite på håll. För att verkligen ta in helheten. När något är rätt upp i ögonen på en blir det suddigt och oklart. Så hur ser det ut egentligen?  Vad är det för pusselbitar jag trixar med? Vad är det för svar jag söker till det jag har framför mig? Var ska jag söka svaren? I mig själv? I någon annan? Någon helt annanstans?

Jag hittade svar överallt. Hittar svar. I mig själv. I andra och på helt andra platser. Jag ställde mig själv och min själ i det närmsta vidöppen, för vad som tycktes behöva färdas förbi och genom mig. Jag kapitulerade för insikten att jag inte alltid behöver begripa allt så vansinnigt mycket. Min ständiga strävan efter att förstå. Skeenden och människor. Det kan ibland faktiskt räcka med att se och känna. Ta emot, konstatera att det är – inte nödvändigtvis vad det är – sedan försöka släppa taget och låta sig färgas av kloka, positiva och begrundansvärda intryck. Låta svärta få kontakt med färger för att bilda en ny nyans. Som kan läggas till livspaletten. Eftersom livet är nyanser. Inte svart eller vitt.

Detta är en ny erfarenhet för mig. En utveckling skulle jag rent av vilja kalla det, och definitivt ett långt mer fredligt sätt att möta mig själv och mina tankar och känslor på. ”…Jag har bara slutat kriga med mig själv…”

Att möta livet utan ett sådant sorts motstånd och problematiserande. Det är en ny väg. Jag tvångskapitulerade förvisso där på botten-kämpade en stund. Men därefter gav jag upp och steg uppåt. Sakta, sakta. Jag stiger fortfarande.  Men simmar inte för livet, utan flyter och guppar lite mer. Låter mig föras dit livet vill i mjukt samarbete med mig. Jag kan faktiskt styra denna resa som är mitt liv, utan att arbeta frenetiskt av full kraft. Att ta mig fram lite mer stillsamt och inkännande är oerhört trevligt har jag upptäckt. Det känns gott på insidan.

I stillheten och acceptansen har det vuxit fram en ny sorts energi och ro. En sund energi. En välgörande energi som bjuder på fokus. Och en ro, som säger till mig, om och om igen: Det är vad det är.

Detta betyder inte att jag struntar i saker. Tvärtom. Jag bryr mig massor, hela tiden. Men jag har delvis definierat om vad som är viktigt. Vad ska kosta min energi och mitt fokus? Vad ska kosta Din energi och Ditt fokus? Vad och vilka?

Jag är ju viktigt för tusan. Känslan av att jag är viktig är viktig. Inte känslan av att jag är fel, jobbig och svår. Eller att – om jag bara korrigerar mig själv, slår lite knut och kullerbytta- så passar jag bättre.

Jag ska inte passa. Jag ska duga helt och fullt som den jag är. Hela jag med hela mitt bagage. Med mina ärr och mina skavanker. I utveckling. Framåt.  Ingen annan ska ta primärt ansvar för mig och mitt inre. Det ansvaret tar jag och har jag själv. Jag ska istället kunna erbjuda en vacker och rofylld plats att vistats på om man får tillträde till mitt inre. För att jag vårdar min plats.

Du är också viktig som tusan. Du ska inte heller passa. Du ska duga helt och fullt som du är. Med hela dig och ditt bagage. För att du kan ta ansvar för dig själv och ditt inre. Och Du kan bjuda in den du vill till ditt innersta. Platsen du vårdar.

Jag är viktig. Du är viktig. Jag förtjänar min kärlek och tid. Du förtjänar din kärlek och tid. För att på ett tryggt och vackert sätt kunna ge detsamma till omgivningen. Jag är full av kärlek och vackert jag vill ge. Liv och energi. Men nyckeln är att allt börjar inom mig. För att sedan sippra ut och kanske ta ömt fäste hos andra.  

 Jag kan – knutet till allt detta – gödsla med tänkvärdheter som andra redan formulerat. Vilket tyder på att andra tänkt och känt som jag gör nu, fast tidigare. Så klart. Skönt på sitt sätt. Men – det är ju just nu just jag kommit hit. På min resa.

Exempel på tidigare klokskap:  ”För att kunna älska andra måste man älska sig själv.”  Det kan inte upprepas nog. Det är kanske det svåraste vi gör. Lär oss att älska oss själva. Men – det är fundamentalt för att komma framåt. Om det finns en grundkärlek till sig själv finns det också inflöde för andras kärlek. Att låta sig älskas. Att älska sig själv ger också utrymme för tabbar och omvägar. Det mänskliga. Här skulle jag kunna skriva nästa bekanta formulering; ”Eftersom ingen är perfekt”. Men jag väljer istället att göra en twist; ”Eftersom vi alla är perfekta”. På våra sätt.

Det idoga arbetet med mig själv såhär långt har gett mig nya infallsvinklar på vad mina mönster är. Min röda tråd. Mina fallgropar. Mina ärr. Mina rädslor. Men också mina styrkor. Mina fina sidor. Vem jag är just nu. Och vart jag vill. På min stillsamma resa. En lite högre medvetenhet. Efter 43 och ett halvt år i ett liv som bjudit på överraskningar, glädje, smärta, sorg och utmaning många gånger, vet jag ännu lite mer som kan vara bra att ta med på färden. Jag är ju bara halvvägs.

Jag är just nu den senast bearbetade, uppgraderade versionen av mig själv. Som jag kanske för första gången också kan ge en riktigt varm kram, möta blicken på, le och känna; Du duger. Som du är. Fortsätt bara stilla framåt Carola.

Så – när jag nu så högtidligt formulerat detta mitt självfrälsningsmanifest – väljer jag att avsluta ungefär som jag inledde;

Detta är vad det är.

En ständig resa.

I fred med dig själv.

För att älska genuint och tryggt.

Livet är…

En reaktion till “Det är vad det är

  1. Annsofie Janson 6 september, 2021 — 19:41

    Så fantastiskt skrivet❤️❤️Stolt att va din mamma❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close