Låt oss skamsnacka

Skamsnacka

Låt oss skamsnacka

Genom mina möten med människor i utsatta och svåra situationer, både här och där- privat såväl som yrkesmässigt- bär jag på en obeveklig övertygelse om att vi måste göra uppror. Mot skam. Vi ska skamsnacka.

Att skamsnacka tänker jag är att dra brallorna av den mörka själsliga parasit som skam utgör. Att skamsnacka tänker jag är att granska, ifrågasätta och diskutera skam som företeelse. Vi bör sätta fullt ljus på skam och dess förödande effekt och konsekvens i människors liv.

Vi är generellt sett duktiga på skam. Att själva skämmas men också att få andra att känna skam.

Genom att möta andra människor har det för mig blivit tydligt om och om igen, att skam är det som utgör hindret för utveckling, försoning, frihet, lycka, läkning, bearbetning, tillnyktring, ansvarstagande, fungerande relationer, kännande, bekräftelse och grundtrygghet. Med mera. Listan är lång. Skam står i vägen för så mycket i människors liv.

Bär man på skam är man tyngd och hindrad. På flera plan. Med mörka ringar på vattnet som ett brev på posten. För skam smittar. Subtilt eller djärvt och utan prut.  

Skam kan till och med gå i arv. Ett elakt arv som i generationer bakbinder och krymper individer. Och skam blir ofta tystnad. Kvävande och förtärande. Fasad och teater. Skyggt beteende, destruktiva spiraler, nervositet. Slutenhet. Passivitet. Hyperaktivitet. Eller tramsighet, flamsighet och uppskruvat glättigt. Ja, många är uttrycken för när en människa bär på skam och vill gömma det.

Skamscriptet är i stort av oss konstruerat tänker jag – som det mesta annat i våra liv och vårt samhälle. Vi har arbetat fram vad som ska skämmas för och det formas genom tidens tand. En del av det skamfyllda är tidlöst. Annat är fött i sin tid. Vår tid.

Att kunna känna en specifik sorts skam är måhända lite vettigt i somliga sammanhang. Det finns ju en variant av skam som hänger ihop med så kallat ”hyfs” och sociala koder. Lightversionen. Den som inte förtär en människas inre utan blossar omgivningens kinder i stunden. Som efter en tid till och med skänker ett gott skratt. Den sortens skam kan vi kanske ha lite bruk för.  Eller leva med utan bekymmer. Lightskammen som snarare touchar pinsamhetskänslan. Den parasiterar och hindrar oss inte i våra liv.

Den skam jag vill förvisa är den som tar djupt avstamp i när livet kanske inte ser ut som det ”är tänkt”. Eller när livet inte gick ”som det skulle”. När en människa kanske bär på skam för någon annans handlingar och sätt. Tar på sig den tunga skamkoftan för att det finns ett ”avvikande” inslag i dennes eller någon närståendes liv. När en av andra grundlagd dålig självkänsla hand i hand med skam skapar stark ångest.

Jag möter inte sällan anhörigas skam – anhöriga till närstående med missbruk. Men – jag möter också många ungdomar som bär på skam. Skam grundad i den skoningslösa press som ligger i tonårsskapet och dess ideal och krav. Jag möter människor med svåra livsresor som kantats av skam. Man kanske inte mått så bra i perioder av sitt liv. Psykiskt. Man kanske inte mår bra just nu. Och bär på skam.

Ska man skämmas för att ens anhörige missbrukar? Ska man skämmas för en anhörig som inte är som ”andra”? Ska man skämmas för att man har svårt för sociala sammanhang? Ska man skämmas för att man enligt idealen är för smal eller för tjock, för lång eller för kort? Ska man skämmas för att man inte har druckit eller har druckit för mycket? Ska man skämmas för att man inte har legat med någon eller legat med alldeles för många enligt omgivningen? Ska man skämmas för att man själv kraschat av någon anledning? Ska man skämmas för att man mått eller mår skit? Ska man skämmas för att ens uppväxt varit dysfunktionell? Ska man skämmas för att man inte tjänar så mycket pengar som ”andra”? Ska man skämmas för att man skäms?

Ska man skämmas?  

Mitt skamsnack vill säga följande;

Vi måste hjälpa varandra – vara medmänniskor och möjliggöra att känna oss accepterade och respekterade i de skick vi är. Såsom allas våra liv och situationer är. För om vi gör det – hjälper varandra – att känna oss trygga i vårt sammanhang och inte dömda – då kan vi öppna upp. Och kränga av oss skamkoftor och ärvda ok. Och i bästa fall våga be om hjälp. Öppna upp och blotta det som gör eller gjort ont. Och på så sätt också visa andra att det går att bli lite mer fri. Det finns lättare luft att andas genom att dela med sig av det som pågår. För skammen kväver. Vi behöver visa varandra att det hör till livet självt, även det som smärtar.

Jag menar inte att vi behöver acceptera eller finna i oss saker som hänt/händer oss själva eller våra närstående. Men vi behöver vara snälla mot oss själva och varandra när livet kör i diket. Acceptans är viktigt men rörande skam bör vi möjligen acceptera att skammen inte är välkommen men svår att besegra. Acceptera att det svåra sluter oss men att det inte måste se ut på det sättet.

Tystnadskulturen som råder kring våra baksidor och parallellhandlingar i livet är ibland livsfarlig. Vi måste sluta skämmas i tysthet. Vi måste sluta hålla masker och sken när det är svårt och gör ont. Det finns vägar ut ur skam och otrygghet. Och det finns alltid andra människor i exakt samma situation. Man är aldrig ensam. Aldrig. Även om det kan kännas så. Vi är inte så unika som vi tror när det kommer till svårt. Tack och lov.

Jag har sett förhållandevis många ansikten där jag vet att det onda och det skamfyllda hos dem delas av fler. Jag har mött människor vid separata enskilda tillfällen där jag så innerligt gärna vill föra samman dem med andra. Varandra. För att de bär på samma tyngd och skam. Sätta dem ned tillsammans och låta dem upptäcka att de inte är ensamma. Att det finns fler som mår som de. Som har det som de.

Vi ska skamsnacka. Prata och öppna upp. Vara mottagande, toleranta och lyssna på varandra. Inte döma. Inte gömma. Krympa aktionsfältet för skammen så att det svåra blir långt mer hanterbart.

Att skamsnacka kan punktera och omformulera unkna ideal och normer. Det kan sätta spotlight på något som är unisont snarare än unikt. Vi bör göra upp med skammen. För att pusha fram samhörighet och gemensam kraft istället. Jag är obotligt naiv och optimistiskt. Jag tror på tillsammans. Solidaritet. Medmänsklighet. Ödmjukhet. Skam vill inte ha varmt sällskap.

Därför måste skamsnacka. Nu. Jag tror på det.

För att livet är. Nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close