Tack för vreden

Jag läser just nu en riktigt bra bok. Den innehåller det mesta av mänsklig svärta, elände och livsöden. Vilket som alltid tilltalar mitt fläckvis kolsvarta sinne.

Dock läste jag fel häromkvällen och felläsningen blev till en mening jag inte kan släppa. Jag läste ”Tack för vreden”. Det stod egentligen ”Tack för veden”.

”Tack för vreden.” Det är något med det som jag inte kommer förbi.

Kan man tacka för vrede? Tacka vem? Eller vad? Tackar man i så fall den/det som eventuellt framkallar vreden eller själva vreden som sådan? Eller är det förmågan att känna vrede som ska tackas?

Vrede är för mig ett ganska starkt ord som signalerar en stor ilska. Vrede hör dessutom ihop med fruktan i min skalle. Stor ilska och rädsla. Det är inga fina känslor. För mig. Men kanske viktiga.

Kanhända är det viktigt att känna vrede ibland? Att bli riktigt jävla förbannad och låta det komma. Låta det kännas. Inte undertryckas.

Vrede är ju en djup känsla som jag tänker mig byggs upp över tid. Frustration som läggs till frustration, som övergår till irritation, som övergår till ilska och slutligen vrede. En stegvis process som slutligen detonerar.

Jag tänker att vi kämpar på med att inte visa vår ilska och slutligen vår vrede. Det är liksom något fult över att bli skogstokig. Som om man förlorar något. Tappar fattningen och tappar behärskningen heter det ju. För vi behärskar oss något oerhört i våra liv och i vår vardag vill jag mena. Tänk alla inre monologer man för i sitt huvud kring saker som man egentligen vill skrika högt över. Eller är det bara jag..?

Vreden hör inte hemma i det ordnade sammanhanget och precis som vi jobbar hårt på våra leende vackra fasader runt om i stugorna lägger vi också kraft på att hålla inne ilskan. Det är bäst så. Skapar minst oreda. Vilket är sant. Ilska är oroligt att vistas kring. Obehagligt rent av. Men ändå…

Vi exponerar oss, våra hem, våra barn och våra djur på sociala medier. Happy happy. Alternativt går vi på ett lite mer kryptiskt spår där bilder i svartvitt vittnar om vemod och reflektion. Livsinsikter och stukad själ i återuppbyggnad. Det tilltalar. Jag har också varit där.

Men när ser vi ren och skär ilska mer än på suspekta forum där diverse troll kräks ut sin vrede?  Sällan. Det kanske är lite svårt att snickra ihop ett fräscht instagraminlägg byggt på vrede utan att förvandlas till knäpp eller otrevlig i omvärldens ögon.

Jag menar inte att vi ska vara vreda på sociala medier. Det är ju trots allt bara sociala medier där vi kan vrida och vända på verkligheten bäst vi vill. Gärna med något snyggt filter.  Jag menar bara att vi ofta håller inne med våra starkaste känslor. För att de bryter det vackra och ordnade. Vi ska ju vara sansade har jag uppfattat. Helst ha kontroll över både våra känslor och vår omgivning. Jag har min idé om att det vilar en styrka i att visa sina känslor för omvärlden och därigenom öka acceptansen för desamma. För viss känslointolerans tycker jag råder inte minst i ”livesammanhang”. I våra verkliga möten. Återhållsamhet och leenden. ”Det är bra tack…”

Rimligtvis kan vi inte lägga våra stora känslor i knät på vem som helst och när som helst. Men blotta oss känslomässigt kan vi göra oftare. Det pallar omvärlden tror jag. Och gör den inte det är det hög tid för känsloexponering. Att krafsa på våra fasader en aning. För att så småningom kunna brista ut i vrede med gott samvete. Kanske? En kul tanke i alla fall. Möjligen mest en naiv vision.  

När vrede drabbar mig har jag olika faser som jag färdas genom. Först smäller det till. I hela systemet. Kan liknas vid error. Ögonen blixtrar, ibland kommer tårar. ”Fan vad du är snygg när du är arg” sa en god vän till mig en gång. Jag minns det. För hon uppmärksammade en positiv kraft i min ilska och såg mig komma till liv. Intressant.

Tyvärr tappar jag initialt förmågan att samla tankarna när det brister för mig. Tänkarna blir ytterst osammanhängande och jag har inget minne i stunden. Men efter ett litet tag övergår snurrandet ibland till knivskärpa och verbalt överflöd. Orden rinner ur mig, resonemangen likaså. Sällan fula ord. Men ord. Jag verbaliserar min ilska. Lite beroende på vad eller vem jag möter i min vrede förstås. Är hjärtat helinvesterat kommer aldrig skärpan. Då är jag bara känslor.  Och känslor är dumma i huvudet som någon sa…

Trots virrvarret som kommer med vrede är det inte förringbart. Allt är viktigt. Allt behövs. För att jag lever, känner och är. Jag vill inte sätta polerade bojor på mitt känsloliv men inte heller vara slav under känslor. Jag kan ju inte gå runt och vara känslostyrd till fullo. Då blir det knas. Men ändå… Att tillåta sig sina känslor. Släppa ut dem. Vara förbannad och vilsen ibland. Visa sig från fler håll än happy happy.

Efter vrede kommer så tystnad. Kompakt. Stillhet och eftertanke. Ibland renhet, tomhet och lättnad. Andra gånger ångest, ånger och förtvivlan.

Vi ska ju aldrig lämna någon annan i ruinerna av vår vrede. Det är viktigt. Vi måste trots allt städa lite efter oss i känslokaoset som bringat oreda. I det ingår ibland konsten att avgöra om det är läge för ett förlåt. Inte alltid. Ibland är det bara helt på sin plats med vreden. Kanske dags.

Jag är värdelös på att säga förlåt och det är en oerhörd brist hos mig. Det får mig att framstå som överlägsen, stolt och utan självinsikt när det blåst hårt i känslolivet. När vreden visat sig. Ordet förlåt fastnar i min hals. Som om halsen håller fast det. Jag brottas med det. Som om jag förlorar något genom att uttala det. Det har visserligen funnits en tid i mitt liv där jag bad om ursäkt utan att ens veta varför. Då gick det lätt. Men det var grundat i rädsla. I en tid av förnedring.

I vardagslivet utan rädsla sitter det tyvärr långt inne. Oklart varför tyvärr. Men ett utvecklingsmål.

Så kan man då tänka ”Tack för vreden”? Jag tror det.

Jag vill slå ett slag för kraften i att vara levande och kännande. Lite opolerad och äkta i bemärkelsen att inte gömma sig.

Intelligent vrede vore ju något. Rätt sexigt rent av. Intelligent vrede med förmågan att be om ursäkt.  Det vill jag jobba på.

Tack för vreden.

6 reaktioner till “Tack för vreden

  1. Det vete tusan om jag skulle kunna ”tacka nån för vreden” denne har orsakat som för mörkat mitt sinne å fått bägaren att rinna över. Jag gillar inte att va vred. Eftersom jag sällan blir ilsken, men när det väl sker är det på grund av att någon gjort eller sagt något dumt oftast till någon annan, så har jag heller aldrig upplevt känslan av att vilja säga förlåt efter en utdelad verbal lavett. Däremot skulle jag väl kunnat ”tackat en högre makt” som lärt mig att kanalisera vreden genom mun o med hjälp av hjärnan, istället för med nävarna(som det ibland gjorde när man var ung å dum)

    Gilla

    1. Ja, att slåss är ju kanske inte det jag vill sätta fingret på. Vrede får gärna vara just verbal. du har ju å andra sidan levt ut din ilska tidigare i livet och känner ingen längtan efter det. Jag tror kanske att vi är många som håller igen för att det passar sig bäst. Då kan det ju också finnas ett uppdämt behov att få visa sin lite mörkare palett också. Men inget slagsmål – det är omodernt :)…

      Gilla

  2. Daniel Sjöblom 30 augusti, 2020 — 01:40

    Vrede
    Kanske bara något som ger energi för stunden
    Något som tar över förnuftet
    Men att använda vrede för förändring ?
    Ja kanske vrede är två en nära ditt eget ego eller liv
    En där vreden tar avtryck i orättvisa och vårt sätt att se på världen
    I båda är det möjligt att förändra utifrån vreden och dess kraft
    En blir en inre resa där ransakan o reflektion blir avgörande
    En blir att förstå utifrån andra och deras syn och deras liv
    Några tankar och ett mycket trevligt ord att fundera på 🙂☀️

    Gilla

    1. Ja, tänkvärd reflektion Daniel. Vrede som tredimensionell. Nödvändigt med vrede enligt dig?

      Gilla

  3. Vilket härligt tänk och skriv! Jag är en av de där TREVLIGA människorna som bara sväljer och stoppar undan och aldrig låter det bubbla över, trots att det skulle vara välgörande och då inte enbart för mig själv utan också delar av omgivningen. Det vore nog inte så svårt att göra det i sociala medier, men det skulle liksom landa mestadels i fel målgrupp. Kanske ska det få vara mitt nästa träningsprojekt? Att visa ilska, besvikelse och vrede (de är för mig närbesläktade) när jag tänder till? Att sluta linda in och släta över?

    Så får det bli!

    Tack för Tack för v(r)eden! Nästa gång någon kastar in en pinne i brasan flammar det upp.

    Gilla

    1. Varför inte Magda! Ett projekt att våga visa också de inte positiva känslorna. Att inte alltid vara så himla trevlig. Med en sådan eventuell förändring kommer en annan intressant aspekt; Vilka av ens vänner och närstående klarar av de ”nya” känsloyttringarna och vilka blir obekväma? Jag har själv fått höra något i stil med att man undrar var den ”gamla” Carola tagit vägen. Ganska provocerande kommentar stundtals… All lycka till med ditt projekt Magda.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close