Kidnappad…

…av vintern.

Den smög sig på och rövade bort mig. Bit för bit. Listig och brutal. Förtäckt i frisk luft, jullov och låtsad högtidseufori.

Jag har nått en punkt i mitt inre där jag kapitulerat för besvikelse och nästan ilska. Den tid som hittills gått av det vi kallar vinter har varit bedrövlig. Är bedrövlig. Jag gör uppror.

Jag pratade med en kollega, tillika vän, i morse som lyssnat på en podd. Podden behandlade en persons djupa olust för vinterhalvåret. Inför denna rond av vintern hade hen tydligen beslutat sig för att riktigt frossa i det hela istället för att avskärma sig och kanske också försöka fly. Ett nytt förhållningssätt. Att frossa i det grå. Att frossa i det kalla. Att frossa i det blöta. Vilken vansinnig utmaning tänker jag. Kanske en god idé. Men otroligt svårt att genomföra.

I flödena på mina sociala medier är det gott om väder och årstidsrelaterade inlägg. Nästan samtliga inlägg skildrar vackert frostnupen natur och vackert frostnupna, näpna barn med rosiga kinder. Det är solstrimmor, skog och sjö. Thailand och Gran Canaria.

Varje bild är ett slag i solarplexus och jag kippar efter luft. Fantiserar om att ligga på en strand och känna solens strålar värma min frusna själ. Ligga på vår klippa vid stugan och läsa en bok. Vara varm och dåsig. Fräknig.

Jag lider och plågas. Drömmer om värme. Missunnar inte mina vänner sin värme och sina resor. Eller de vackra vinterbilderna. Bitterlängtar för egen del bara.  

Jag söker desperat efter utvägar och ljusglimtar – både bokstavligt och symboliskt – allt för att härda ut. Jag har frusit sedan oktober och kommer frysa fram till april/maj. På riktigt frysa. Jag kan klä mig i ull och underställ. Filtar, varm vetekudde, dubbla täcken på natten. Min själ och märg förblir kall. Min kropp och mitt psyke verkar verkligen inte konstruerat för vinter.

Min tidigare så älskade guldstund med rykande varmt kaffe på morgonen är också väck. Av någon outgrundlig anledning smakar det inte så gott längre. Har testat både med mjölk och socker. Men nej. Hur är det ens möjligt? Hur kan jag sluta gilla morgonkaffe helt plötsligt? Jag som älskat kaffe. Älskat. Det är ju något som är galet. Jag har sorg över mina förlorade njutbara morgnar med kaffe. Det var så fint. Nu är det fult. Sitter där som ett litet barn med en kopp oboy på morgonen och låtsas att det är samma sak. Det är det inte.

Jag tycker det är skit.

Vintern är skit. Det är ju inte ens vinter förresten. Bara grått och blött.

Min hjärna krymper till ett obefintligt russin. Rimligtvis inte rent fysiskt men definitivt i sin förmåga. Jag lever som i ett litet titthål. Litet och trångt. Det är låg aktivitet och kreativiteten är i det närmsta noll. Att formulera mig är trögt. Att skapa är i princip omöjligt. Jag tar få eller inga intryck. Känns det som. Jag har stängt mina vägar för inkommande post så att säga. Och inte heller går det ut något värstens imponerande. Grundläggande kommunikation och knappt det ibland.

Sen har vi kroppen. Den stackars kroppen. Blek och torr. Det riktigt dammar om mig. Mina ben är i det närmsta transparenta. Mitt kalla blod ringlar sig i sina blålila framträdande ådror som ett konstverk på min hud (vacker beskrivning av något inte så vackert). Skuggor och ringar under ögonen och ringar i midjeområdet som skapar egna skuggor på andra platser av min kropp. Se där ja. Jag gick visst och blev lite småfet denna vinter. Lovely. Strumpbyxor och trosor som suttit bra är högst obekväma. Vill inte ta fäste på kroppen, alternativt gömma sig i det mjuka. Bh:n svämmar över framtill och tränger in baktill. Det blir ju mer av allt när man inträtt det lite lösare och fylligare tillståndet som jag gjort. ”Mer att tycka om” heter det va… Äh, skituttryck.

Jag är inte tillfreds. Hell no. Jag strävar absolut inte efter några specifika kroppsideal. Jag har nog inga ideal. Men jag har ett personligt trivseltillstånd som är viktigt för mig. En bra känsla i kroppen när kläderna sitter på. Eller är av för den delen. Naken som klädd. Och där är jag inte nu. Nope. Bröstöversvämning, blåbleka ben och handtag i midjan är inte mitt trivseltillstånd. Sorry.    

Inte heller nedsatt förmåga att tänka klart eller att känna. Mental förlamning ogillar jag.

Och allt detta har vintern gjort mot mig. Jag skyller så klart allt på vintern utan undantag och självinsikt. Vintern orsakar mig bara elände. Mentalt och fysiskt. Jag har inget egenansvar (ironisk). Det kan ju omöjligt finnas någon koppling mellan mitt ganska stillasittande liv fyllt av stängd ytterdörr, tända ljus, cambozola och tv-spel och min fysisk-mentala förvandling. Nej. Det hänger nog inte ihop alls. Det måste bara vara vintern.

Så – jag är kidnappad av vintern och jag vill göra uppror. Jag vill förlösas ur detta tillstånd. Bli som folk igen. Eller åtminstone mig själv, det räcker långt.

Släpp mig fri vinter! Låt mig blomma med ljummen själ och kokhett kaffe. Låt min bh förvara min byst med värdighet (alternativ så skiter jag i den helt. Också frihet). Låt strumpbyxorna sitta uppe – inte tjockhasa längs min midja. Låt min hjärna veckla ut sig och åter fyllas av kreativitet och idéer. Låt mina ansiktsmuskler hitta leendespåren igen. Låt glåmighet bli rosighet och vakenhet. Ge mig tillbaka mig själv igen.

”Livet är…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close